MINDRE MÄNNISKA / LESS HUMAN

EN DIGITAL VERSION

ADELE TORNBERG

LJUD: LINUS JÖNSSON

TEXT: SIMON ZERNE-HOAS

MINDRE MÄNNISKA (LESS HUMAN) - En dialog om en
utställning med samma namn
I ett galleri. En konstutställning. Verken hänger i
taket, på väggarna och i fönstret står skulpturer.
Samma svårdefinierade material och till synes
tillfälliga, stelnade former går igenom alla verken.
I vilken avsikt och med vilken våldsamhet har
materialen besudlats bortom igenkänning? På
verken projekteras animationer som rör sig livligt
över de livlösa materialen. Rytmer sprider sig i
rummet genom högtalare. Musiken ljuder ömsom
mekaniskt ömsom organiskt. M1 står stilla i
rummet som ett av konstverken med ett manus
handen. M2 kommer in genom dörren och tar upp
ett manus som ligger på hög i fönstret och slår upp
första sidan.
M2: Hurra!
det blev en maskin
M2 knackar M1 i pannan med handen.
med panna av teflon
M1 ser förvirrad ut. Tar bort M2:s hand men håller
den kvar lite för länge.
och plastigt handtag
M2 skakar sig ur M1:s grepp.
kan maskinen tala?
jag har så många bra repliker
men det ser ut som en dialog
M2 drar med ena handen M1:s haka upp och ner
så det ser ut som M1 rör på munnen som för att
tala.
scenografin är fantastisk!
det ser precis ut som en människa
M1 slår upp första sidan med en plötslig gest och
börjar läsa ur manuset.
M1: Sluta
M2 rycker till och ryggar bakåt.
M2: Är du på?
M1: Jag lever
helt korrekt
M2: En utmärkt robot
perfektion i sina delar
M1: En tvättäkta avbild
förädlad av historien
M2: Tekniken rusar fram
M2 betonar orden med tåglika rörelser.
låt oss börja!
M1: Vi bär föräldrars sorger
som ett spädbarn
på axeln
klädd i strängar
sover skriker
M2: Eva var den första roboten
programmerad av djävulen själv
M1: Det är kärnhusets vardagslag
som snurrar i dig
sen vi började äta äpplena
M2: Moderniteten är det
som skiljer oss från våra föregångare
M1: Moderniteten är inte rakbladet
den är blodet som rinner ur såret
efter snittet
M2: Snittet besitter
matematisk exakthet
systemet kan inte formulera
sin egen tillökning
M1: Moderniteten innehåller
ordet moder
M2: På detta sätt uppdaterar
systemet sig själv
när dagarna går
M1: När dagarna går
kan vi aldrig veta
varför vi växer
till exempel
dagarna kunde varit kortare
då hade vi inte växt lika fort
M2: En jävla systembugg
eller en brist i algoritmen?
som förvränger lagarna
hos den formella strukturen
M1: Din fåfänga är påtaglig
jag talar om de inre organen
M2: Det ante mig
ingen algoritm är felfri
M1: Men din enfaldighet är större
jag är trött på dig
trött på alla som kommer med ord
snart har du tömt ut språket
M2: Jag vet i alla fall vad
vi håller på med
M1: Det som skiljer människorna
från djuren
M2: Det som skiljer maskinerna
från människorna
M1: Konsten är tillökningen
M2: Konsten har aldrig varit avbildande
alltså var vi aldrig gudar
M1: Den konstnärliga processen är ett oväder
åskans insikter blixtrar och dånar
svallvågor som formar om jorden
M2: Så ja!
en maskin är enbart sin funktion
man frågar alltid maskinen:
’vad gör du?’
aldrig: ’vem är du?’
M1: Konsten har vänt sig ut och in
M2: Det är en utställning?
M1: Jag kunde ha gjort den
M2: En stor konstfabrik!
vi är inne i produktionslokalen
omgiven av maskiner
som utvinner skönhet ur människor
M1: Det är en vanlig kropp!
vi är inne i blodomloppet
omgiven av organ
som indriver visioner ur maskiner
M2: Det finns alltid en process bakom
allt som blir till
utgår från det som varit
allt som tillverkas i fabrikerna
av maskinerna
M1: Allt som bryts ner i kroppen
av organen
M2: Det är obegripligt
alla böcker jag läst
jag trodde att jag skulle förstå
tolkningen, orden
men här står jag
skallen tom som händer
och tungan är en öken
kan man få en förklaring från maskinen?
M1: Det finns inget att förstå
M2: Varthän för det här oss?
jag känner mig mindre
och mindre
mänsklig
M1: Ett manus som aldrig kommer
att uppföras
M2: En utställning som aldrig kommer
att förklaras
M1 lägger ifrån sig manuset och börjar röra sig i
en långsam dans till musiken. M2 tittar granskande
på M1.
vem programmerar dessa rörelser?
när övergår tecknen till ord?
när blir ord till språk?
och när börjar handlingen?
M1 stannar plötsligt.
M1: När du slutar upp att göra oss
mindre än vi är
M2: Nu vet jag!
vad dum jag är
M2 river isär sidorna i manuset till långa remsor.
M1 tar åter upp sin dans. M2 stoppar remsorna i
munnen en efter en, tuggar och sväljer.
M2 har ätit upp manuset.
M1 dansar vidare.
M2: Voila!
nu är jag
M2 går ut genom dörren.
M1 stannar kvar i rummet, i dansen.
Konsten, musiken, texten.
Slut.

Hurra! Det blev en maskin

Omgiven av organ

Programmerad av djävulen själv

Mindre, mindre människa

En tvättäkta avbild

Ingen algoritm är felfri

BILDERNA FRÅN UTSTÄLLNINGEN ÄR TAGNA AV FRIDA KRAFFT

UTSTÄLLNINGSAFFISCHER FINNS ATT BESTÄLLA HÄR I VÅR KONSTKIOSK.

FÖRFRÅGNINGAR OM VERK MOTTAS VIA REDAN.KONTAKT@GMAIL.COM

Utställningen producerades av REDAN och blev möjlig genom stöd av Malmö stad